Erasmus av Rotterdam: humanismens apostel

 

Titel: Gutenberggalaxens nova: En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution.

Författare: Nina Burton

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Språk: Svenska

Sidantal: 350

Format: Inbunden

 

Vad har samhället för nytta av humanister? Det har nu gått ett par år sedan jag tog min examen i litteraturvetenskap och jag tror att jag så småningom börjar vara färdig att besvara den frågan. Min humanistiska utbildning har knappast gett mig några praktiska färdigheter inför arbetslivet och har inte precis gjort mig till en högt eftertraktad tillgång på arbetsmarknaderna. Det är inte heller poängen.

När jag valde mina studieämnen valde jag medvetet ämnen som intresserade mig personligen och brydde mig föga om hur de skulle vara till nytta inom arbetslivet. Jag valde umgänget med litteraturen, historian och filosofin framöver de praktiska eller tillämpade vetenskaperna. Jag studerade humaniora kort och gott, och hade inga avsikter att göra något annat. Vad andra människor kunde tänkas ha för nytta av det, berörde mig ärligt sagt inte. Det är först i efterhand jag börjat inse innebörden av vad jag höll på med.

Humanismen som livsåskådning har sina rötter i antikens Grekland, men utvecklades till sin moderna form av renässanshumanisterna mellan 1300- och 1500-talen. Jag låter poeten, essäisten och författaren Nina Burton förklara vad det hela handlade om:

”Humanismen var en författardröm. Trots att den närdes av ett arv fick alla finna sin egen stil. Tanken var att umgänget med litteratur, språk och historia skulle utveckla både intellektet och personligheten. I bakgrunden låg det grekiska bildningsideal som romarna kallat mänsklighet, humanitas.”

Burtons beskrivning av humanismen ger oss också en ledtråd till varför den humanistiska utbildningen sällan tycks ha någon direkt nytta för samhället: det handlar om utvecklingen av det individuella intellektet, om själva den mänskliga personligheten.

De som skaffar sig en humanistisk utbildning gör det inte för att lära sig en praktisk färdighet som sedan kan tillämpas i yrkeslivet – fast den givetvis också kan användas för det – utan för att utveckla sig själva och sina moraliska och intellektuella förmågor. Det är en fråga om ens personliga utveckling, ens inre resa.

Humanismen har alltså att göra med frihet, självständighet och ett särskilt sätt att se på världen och människans plats i den. Humanismens slutgiltiga ändamål är varken en artefakt, ett objekt eller en färdig produkt, det är människan själv.

Humanismen är en livsåskådning och ett bildningsideal och jag tror att få människor i historian har lyckats uppleva sig till idealet till samma utsträckning som renässanshumanisten och författaren Erasmus av Rotterdam. Det är om honom den här bloggtexten också kommer att handla om.

*

Erasmus av Rotterdam föddes den 28 oktober 1466 i Rotterdam och avled den 12 juli 1536 i Basel. Hans liv dominerades av det skrivna ordet. Han skrev dagligen ca 2,000 ord text, förde en omfattande korrespondens med vänner och bekanta och författade ungefär en femtedel av alla böcker som publicerades i Europa under hans livstid.

Som ung man skaffade sig Erasmus en prästutbildning, men fann livet i ett katolskt kloster som trist och beklämmande. ”Det finns väggar som stänger utan att värma”, skriver Burton. ”De liknar dogmer. Ett klosters regler och reglar passar knappast den som adlat sitt utanförskap till frihet.”

Behovet av självständighet och intellektuell frihet skulle bli ett återuppkommande tema i Erasmus liv. Han trodde varken på den katolska kyrkans dogmer eller fanatikernas absoluta sanningsanspråk. Han var inte bara humanist, han var också skeptiker och hans skeptiska hållning skulle skina igenom hela hans litterära verksamhet. Han trängtade efter intellektuell frihet och oberoende.

En dag lyckas ett av Erasmus brev nå biskopen av Utrecht. Biskopen rekommenderar den unge prästen till en kollega i Cambrai och Erasmus får efter sex år av leda och enformighet flytta bort från klostret. När hans anställning i Cambrai tar slut lyckas han förhandla sig till ett liv av relativ frihet och oberoende. Han reser runt, stiftar nya bekantskaper och skapar ett omfattande socialt nätverk av vänner och korrespondenter. Burton skriver:

”Vägar liknar språk eftersom de vänder sig mot andra och får allting att leva. Egentligen bygger hela kulturen på förbindelser eller det som sträcker sig vidare. Det kan kallas konst, vetenskap eller mening. Det kan också kallas vänskap, samarbete eller förmedling. Där medeltidens samband varit vertikala som katedralspiror sökte renässansen horisontala valv och samtal.”

Han kommer till England och träffar den katolska teologen Thomas More. De blir genast vänner och diskuterar Platon under långa promenader längs Themsen. Hos Platon och de antika stoikerna finner Erasmus också den dialogiska hållning som skulle bli kännetecknande för hans författarskap.

Renässanshumanisterna hade enda sedan 1300-talet utmanat den katolska kyrkans anspråk på den absoluta sanningen. Nya ideal med förankring i det förflutna började ta form och antikens läror började så småningom införlivas i det kristna tänkandet.

Samtidigt skapade nya teknologiska innovationer möjligheter som inte funnits tidigare. Gutenbergpressen fick sitt genomslag mot slutet av 1400-talet och böcker kunde nu börja tryckas i aldrig förr sedda upplagor, då de tidigare hade kopierats för hand i en mödosam och tidskrävande process. Nya idéer kunde spridas snabbare och längre än någonsin förr.

Med Gutenbergpressen kom alltså nya möjligheter, men också nya hotbilder. Renässanshumanister såsom Erasmus gladde sig över att deras verk nu kunde spridas vida omkring den europeiska kontinenten, men samtidigt började den religiösa fanatismen lyfta sitt fula anlete i det kristna Europa.

Den 31 oktober 1517 sägs Martin Luther ha spikat fast sina teser på dörren till Wittenbergs slottskyrka. Reformationen kom igång och den kristna kyrkan splittrades i två rivaliserande fraktioner. Skyttegravarna grävdes och människor blev tvungna att välja sida. De som blev stående kvar i terra nullius hade inget annat val än att försöka överleva i korselden.

Erasmus avskydde samtidens ideologiska konflikter och gjorde allt han kunde för att inte hamna på den ena eller andra sidan. Han var själv katolik, men hamnade ändå i trångmål med kyrkan, som tyckte att hans böcker var kätterska. Han tyckte att kristendomen predikade tolerans och fred, inte krig och hade inget annat begär än att få människor att tänka och skratta.

Litteraturen var enligt Erasmus ett mjukt vapen, ”flätat av estetik, etik och tankar, där världens sammansatta natur fick rum”, som Burton uttrycker saken. Den skulle varken predika eller skrika, endast underhålla.

När Luther ännu tror att han kan vinna Erasmus på sin sida skriver han ett brev till honom där han vädjar om den kända författarens stöd. Erasmus avböjer och skriver: ”Vad mig anbelangar håller jag mig neutral, så långt det går, i hopp om att då kunna göra mer för den goda litteraturen. Och jag tror att man kommer längre med hövlighet och hovsamhet än med högljuddhet. Så erövrade Kristus världen.”

Han avslutar sitt brev med ett varningens ord: ”Under tiden måste vi hålla sinnet fritt från ilska, hat och ärelystnad, för att det är den olycka som lurar när vårt religiösa nit släpps lös.” Då var det redan för sent.

Luther var inte bara en religiös reformator, han var en fanatiker som ansåg att världen var ett slagfält mellan Gud och Satan. Thomas More, som befann sig på den katolska sidan, var knappast nägot bättre. Medan Erasmus föredrog samtalet valde både Luther och More polemiken, smädelsen och förtalet. De var bestämda att driva varandra över avgrundens brant och gjorde allt de kunde för att dra Erasmus ner med sig.

Luther och More hade också ett ordförråd som motsvarade deras religiösa nit. Under ett politiskt möte i Brügge augusti 1521 säger More att Luther var "ett arsle som fes förbannelser", "en stinkande pajas" och "en skitdjävul som förrättade sin mässa på avträdet". Han tyckte dessutom att man borde "pissa eller skita i hans mun."

Erasmus fick också sin beskärda del av invektiven. Efter att han publicerat en traktat i försvar av den fria viljan skriver Luther att han är "en djävulens verktyg", "en huggorm", "en ogudaktig smädare" och en "giftig polemiker". Inte bara detta, han var dessutom "en lögnare", "en ateist", "en sofist", "en löjlig ynkrygg", "en gammal vinsäck och pornograf" och "den värsta fienden Kristus haft på tusen år". Själv hatade han och förbannade honom.

Burton menar att skillnaderna mellan Luther och Erasmus handlade i grund och botten om personlighet och temperament. Luther föredrog den flammande protesten, medan Erasmus valde samtalet. Luther drevs framåt av hans lidelse och plågades av våldsamma anfäktelser, Erasmus var mer ledig och intellektuellt prövande. Luther ansåg att Erasmus vägran att välja sida var ett tecken på hans feghet, Erasmus däremot ogillade Luthers grova språk och tyckte att civiliserade män bör kunna lägga band på sina känslor.

”De som slutar skratta förlorar den distans som håller blicken klar”, menar Burton. ”I deras strider försvinner färgerna och lämnar kvar en svartvit värld.” Ja, och därtill en enformig sådan, kunde man säga. Erasmus av Rotterdam visade att i en värld där alla skriker men ingen lyssnar växer behovet av individer som kan ställa sig utanför samtidens ideologiska paradigm och visa vägen framåt. Han visade att det i en värld splittrat mellan katoliker och protestanter också fanns en tredje väg, en väg som lämnade dörren öppen för tolerans, humor, skepticism, ironi och den kritiska distans som är själva förutsättningen för klart tänkande. Humanismens väg.

*

Den finlandssvenska filosofen Fredrik Lång skriver i boken Ansiktet i månen (Förlaget 2016) att vetenskap och i synnerhet filosofi är en dialogisk konstart. Han menar att utan kritik och interaktion med andra tankar förlorar tänkandet fotfästet och glömmer vart det befinner sig på det intellektuella fältet. Han menar också att skillnaden mellan tro och vetande kan definieras som skillnaden mellan auktoritativa påbud och privattänkandets osäkerhet och tvivel. Det handlar kort och gott om två olika former av inre visshet.

Om vi alltså kan lära oss något av sådana som Erasmus, så är det att humanismen i bästa fall kan fungera som ett motvärn mot den politiska galenskap som vårt samhälle numera drabbas av. Humanismen är varken religion eller ideologi, den varken predikar eller befaller, skriker eller hotar. Den uppmanar till samtal, reflektion och eftertanke.

Politiska ideologier kan övertyga oss om att vi har de rätta svaren till samhällets problem, men nittonhudratalets massmord, fångläger, gaskammare och misslyckade utopiska aspirationer visar att de kan förstöra samhället i grunden om de drivs igenom utan förbehåll och kompromisser. Varje ideologi har sina särskilda brister och förtjänster. På det sättet liknar de människor.

Var och en av oss har våra särskilda utgångspunkter, vårt särskilda sätt att se på världen. Våra erfarenheter öppnar våra ögon inför vissa aspekter av den mänskliga tillvaron och stänger dem inför andra. Det finns alltid utrymme för nya perspektiv och utgångspunkter.

Därför är umgänget med litteraturen, historian och filosofin så viktig, det påminner oss om den variationsrikedom den mänskliga erfarenheten erbjuder och uppmanar oss till reflektion och eftertanke. Det påminner oss också om hur viktigt det är att kvarhålla distansen och inte låta sig sugas in i de ideologiska konflikternas virvelvindar. Det är något jag själv lärt mig genom erfarenhet. Skrattet, ironin och humorn är det bästa vapnet vi har emot den stupiditet och intolerans som håller på att förstöra vår kollektiva förmåga att genom samtal komma på lösningar till samhällets problem.

Christopher Hitchens skriver i förordet till essäsamlingen Arguably (Twelve 2011) att de som aldrig får ha makten är de humorlösa. De lierar omöjliga krav på rättfärdighet med leda och enformighet. Det demokratiska samhällets styrka är mångfald och variation. De gör livet intressant och hindrar världen från att falla i den färglöshet och absolutism som är fanatikerns slutgiltiga ändamål. De gör också tillsammans med skrattet och ironin världen till en mycket mer angenäm, human och färggrann plats.

Om inte annat, så är humanistens uppgift att påminna sina medmänniskor om den saken.

06.07.2019 kl. 10:00

Nu är jag alltså här igen...

Den 28 juni 2016 startade jag en huvudsakligen politisk blogg här på Ratata. Det var sommaren efter mitt fjärde studieår. Jag hade fölorat motivationen med mina studier, plågades av dålig fysisk och psykisk hälsa och kände ett starkt behov att uttrycka mig själv.

Jag var arg och frustrerad och behövde utlopp för mina frustrationer. Jag skrev inlägg, publicerade dem, raderade dem, skrev nya, publicerade, raderade osv. osv. Bloggen fyllde mig med ångest och oro och gjorde mig olycklig. Så jag slutade, och flyttade min blogg någon annanstans, där den kunde vara i lugn och ro, bortom mina medbloggares synfält.

(Samtidigt ville jag verkligen åstadkomma något med min blogg och göra den så inflytelserik som bara möjligt, vilket kan verka en aning motsägelsefullt, men så kan det gå när man låter sig styras av sina rädslor och neuroser.)

Jag fortsatte att blogga, men samtidigt började saker och ting gå verkligen snett i mitt liv. Jag led av fysisk och psykisk ohälsa, var ofta sjuk och deprimerad och vantrivdes på universitetet. Jag ville bort därifrån. Bort från Åbo. Bort från allt. De gick många kvällar då jag bara låg på sängen och tänkte på självmord. Jag mådde verkligen illa.

Bloggen jag höll på med just då var ett likadant misslyckande som den första. Jag skrev förhastade texter om svåra ämnen och kände mig eländig. Jag spenderade så gott som all min tid på Twitter, Facebook och Instagram och läste artiklar som förargade mig. En ganska vanlig upplevelse i dagens värld, som jag sedermera lärt mig.

Efter ett par månaders krälande i stoftet lade jag ner bloggen. Mina depressioner förvärrades tills jag slutligen kraschade i februari 2017, två månader innan jag tog ut min magisterexamen från Åbo Akademi. Jag sökte upp psykvården och började ta antidepressiv medicinering.

Därefter började en intensiv period av introspektion. Jag läste Carl Jungs och Friedrich Nietzsches verk, analyserade mina drömmar, skrev ca 50 sidor självbiografiskt material och skrev på en dagbok som bara växte och växte, men som jag senare slängde bort. Jag publicerade resultaten av den här processen i en essä för den australiensiska webbtidningen Quillette i januari 2018. Essän var inte fantastisk, men gjorde sitt jobb. Jag fick också riktigt bra respons för den, vilket ju var trevligt.

I slutet av sommaren 2017 flyttade jag tillbaka till Helsingfors. Jag var ännu heller inte säker på vad jag skulle göra med mitt liv, men sist och slutligen fattade jag beslutet att bli en fristående skribent, med avsikten att någon dag bli en författare. Jag skrev om mitt beslut i en annan essä som publicerades i Hufvudstadsbladet förra sommaren. Den var inte särskilt bra, men den publicerades, så den får väl lov att duga (det gör den verkligen inte).

Samma månad som essän publicerades började jag jobba på ett bokprojekt. Jag hade nyligen bekantat mig med Michel Houllebecqs romaner och tyckte att hans beskrivningar av livet i det moderna västerländska konsumtionssamhället var slående, ja rentav genialiska (jag rekommenderar särskilt romanerna Elementarpartiklarna (1998) och Underkastelse (2015)). Jag började skriva omfattande anteckningar och gjorde associationer mellan Houllebecqs verk och de insikter jag kommit fram till genom min läsning av Jung och Nietzsche.

Det här projektet höll mig upptagen fram till i våras. Jag hade fram tills nyligen hoppats på att mina depressioner låg bakom mig, men nu återvände de med full kraft. Depressionerna var också bland de värsta jag någonsin upplevt. De var i själva verket så allvarliga att jag slängde bort eller raderade allt jag skrivit enda sedan jag blev klar från universitetet. Bland det förstörda materialet var sex eller sju opublicerade essäer mellan 1,500 och 2,000 ord, ett bokmanuskript på ca 25 eller 30 sidor och ca 50 sidor maskinskrivna anteckningar om Dostojevskij och Nietzsche. Nu är allt borta.

De senaste två tre åren har jag varit som besatt av frågan om hur man finner mening i tillvaron i en gudlös värld. Jag har länge varit en ateist och var i många år fientligt inställd mot allt som hade med religion att göra, men har numera öppnat mig själv och mitt sinne för religiösa idéer. Jag är och förblir en skeptiker och tror inte på en övernaturlig makt, men jag har i ett par års tid allvarligt funderat på religiösa koncept och läst om de religiösa idéernas historia. Det är ett arbete som lär nog pågå i flera års tid.  

Nu har jag gått på antidepressiv medicinering enda sedan min tjugoåttonde födelsedag den 21 maj. Samtidigt har jag försökt få ordning och reda på mig själv, mitt liv och vad jag vill göra med min begränsade tid här på jorden. Psykiatrikern och författaren Anthony Storr menar i sin bok Den återfunna ensamheten (Legenda 1990) att förmågan att vara ensam är en värdefull tillgång när man känner behov av att förändra sin mentala attityd, och skriver:

"Efter större förändringar av levnadsvillkoren kan det behövas en grundlig omvärdering av meningen i tillvaron. I en kultur där relationer till andra människor vanligtvis anses hjälpa mot alla former av betryck, är det ibland svårt att övertyga välmenande räddare om att ensamheten kan vara en lika god terapi som känslomässigt stöd." (s. 48)

Det ser ut som att jag igen är i behov av en grundlig omvärdering av meningen i tillvaron. Jag är i kontakt med psykvården och det kan hända att jag behöver terapi för att komma vidare. Det är också möjligt att jag lider av bipolär sjukdom, men allt detta kommer att redas ut i framtiden. Det bästa jag kan göra för tillfället är att skriva mig igenom mina problem.

Just nu mår jag riktigt bra. Jag är på gott humör och känner mig för det mesta glad och positivt inställd inför framtiden. Dessvärre har jag stora svårigheter med mina texter. Jag skriver, läser igenom, slänger bort, börjar om från början, läser igenom, raderar... suck.

Jag tror jag börjar så småningom förstå varför vissa författare begår självmord: att ständigt misslyckas med den saken man älskar mer än något annat i hela universum kan bli en outhärdlig plåga. Det blir inte heller bättre av att allt man skriver verkar hopplöst i förhållande till vad andra människor skriver. I går kväll var jag närapå att gråta på grund av alla frustrationer, misslyckande och återvändsgränder jag stött på de senaste åren. Jag tycks inte klara av att vända mina talanger och resurser till min fördel.

Jag vet att jag har mycket att jobba med när det gäller hur jag förhåller mig till mitt eget skrivande. Jag kräver för mycket. Jag är aldrig nöjd med något. Jag kan spendera flera dagar på att ändra på en mening här, en formulering där i en text som aldrig kommer att se dagsljuset. Nu får det räcka. Om inte annat, så finns den här bloggen till så att jag åtminstone kan publicera något, oavsett om det är bra eller dåligt. Det får lov att duga som det är, för en gångs skull i mitt liv.

Den här bloggen kan alltså räknas som ytterligare ett led i en pågående process där jag försöker komma underfund med vem jag är och vad jag gör. Nu är jag alltså här igen, förhoppningsvis för att stanna. Den här gången tänker jag också vara mer öppen för "välmenande räddare" och tar gärna emot all hjälp jag kan få, oavsett varifrån och i vilken form den kommer.

Jag kallar bloggen Humanitas enligt det antika bildningsidealet (mer om det senare). Det handlar om mina personliga reflektioner kring humanism, skepticism och jakten efter mening i tillvaron. Jag vet inte ännu exakt hur det kommer att se ut, men jag hoppas att vid sidan om personliga texter kunna skriva om böcker som har att göra med bloggens övergripande teman. Vi får se hur det går.

Jag tror det får räcka för tillfället. Det är snart klockan elva på förmiddagen och jag har skrivit enda sen klockan sju på morgonen. Nu är det dags att göra något annat.

auf Wiedersehen. 

29.06.2019 kl. 09:56

Om mig

 

Litteraturvetare från Helsingfors. Den här bloggen består av personliga tankar och reflektioner om humanism, skepticism och jakten efter mening i en gudlös värld.  

Senaste kommentarer

01.07, 20:17Nu är jag alltså här igen... av antonio
30.06, 08:21Nu är jag alltså här igen... av Samuli